uppskattad

Igår var det slut för praktikperioden och dags för skolan igen... det hade sina fördelar och nackdelar.
Fördelarna var att man fick träffa klassen igen - saknat dem ganska mycket ändå. Speciellt den där fluffiga svarta saken... men bara ytterst lite.
Nackdelen var att vi skulle redovisa hela praktiken igår - det tog mig flera nätter att skriva och kunna det flytande. Sen skulle det vara bra också ju! Fokk.
Hur som havre, redovisningen gick bra och jag fick en 5a - högsta betyg!
Såååå glad att allt slit gav resultat men... när jag väl kommer hem och berättar nyheten får jag ett "pappa hjälpte ju dig ganska mycket" av Anki.
Jaha... tack mamma.

T.o.m. Jonas mamma hade smsat mig så fort hon fick veta det och skrivit "Grattis min lilla tös!" men av min egen mamma får jag inte ens ett litet "bra".
Den sved.

xxx
cornelia

tvivel

För varje dag som går blir jag allt mer osäker.
Min praktikplats är bra, trevlig personal och jag lär mig massor men är detta något jag verkligen vill? Vågar inte tvivla så högt eftersom det har kostat mina föräldrar flera tusen för att jag ska bli bildad inom ämnet. Men trivs jag verkligen? Vill jag jobba med detta i 20 år till? Nje jag tror inte det längre...

Att vara en Visual Merchandiser verkade intressant och spännande i början men det avtog när jag fick sätta mig vid skolbänken igen. Ska jag vara ärlig har Aspero inte gett mig inspiration för fem öre - snarare tvärtom. Jag är inte alls lika sugen på det längre.
Sen har jag en tendens att tröttna jävligt fort på saker och ting men detta som skulle bli så kul har förvandlats till något jag inte alls ler för längre.
Nu längtar jag bara mer och mer till examen. Två månader kvar! Sen är allt över. Thank God.

xxx
cornelia

skitigt

Nej. Jag mår inte alls bra längre, detta har gått för långt!
Jag är back i skolan, mina fötter gör bara mer och mer ont för varje dag på praktiken, dansen känns som den står stilla eller går bakåt och jobbet känns bara pina för tillfället.

Ett arbete skulle vara inlämnat igår - får skriva klart skiten imorgon. Snabbt och enkelt får det bli.
En redovisning ha jag om två veckor - inte ens börjat och vet inte hur jag ska börja.
Examensarbetet är sjukt stort och jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga då kursen inte ens startat? Dålig planering. Gå inte på Aspero.
Fuck.

Min chef blev sur (?) på mig idag då jag berättade att jag skulle ha dansuppvisning och inte kan jobba den helgen plus konsert i slutet av juni månad och vill ta ledigt. Jag som aldrig sagt nej till jobb innan, alltid tagit extra tider då de behövt mig och som tack blir de sura för jag har en skola att sköta och ett annat jobb vid sidan om. Jag tänker då inte jobba varenda jävla helg i tre månader till... räcker med dessa två.

Det enda jag ser fram emot nu är morgondagen - inte praktiken eller jobbet utan min pojkvän. Bara att veta att imorgon vid denna tiden på natten så ligger jag och snarkar på hans bröst.
Han är bland det bästa som finns och för tillfället behöver jag honom så desperat mycket.

xxx
cornelia

fundersam

...Och så kom den där obehagliga känslan tillbaka. Dumma mig.

Jag är lycklig just i detta nuet, för jag har en fin pojkvän som älskar mig och jag honom. Jag har en familj som stöttar mig rent mentalt och ekonomiskt med allt. Jag har fantastiska vänner runt omkring mig som tycker om mig för den jag är. Bor bra och har två härliga jobb. Går i en fin skola och får en bra utbildning till senare jobb, har även en säkrad plats på en ny skola till hösten som ger mig ännu mer utbildning och lärdom. 
Men det är alltid något som fattas, eller hur? Gräset är alltid grönare på andra sidan och jag vet inte senast en människa verkligen var nöjd med hur läget var. Ingen jag träffat på i alla fall. Det är alltid något liiiitet som tynger ner en. Och för min del kommer det nog alltid vara så.
Vad är det då som är så himla taskigt som förstör mitt perfekta liv?
Jag trodde jag visste, men det visade sig vara fel. Vad kan det då vara?
Jag har ju redan allt?! Vad kan jag möjligen sakna?
Hmm...

xxx
cornelia