första

I fredags var det dags för min allra första riktiga tatuering, förberedde mig fysiskt med att trycka i mig så mycket socker jag kunde och mentalt med att det skulle göra skiiiit ont.
Isabelle och jag hoppade av vid triangeln och strosade runt lite, tog en fika på espresso och handlade lite nödvändiga stuff (och onödiga).
När klockan var fyra traskade vi emot One floor down där jag hade bokat tid. Hela jag började skaka och när han började rengöra huden bakom örat tappade jag nästan andan. Konstigt för jag är inte alls rädd för nålar eller något vasst, tvärtom. Varje gång jag känner fysisk smärta inbillar jag mig att det är bra, det visar att jag lever och inte är helt kall.
Smärta får en att leva, att känna.
Så fort han satte nålen bakom örat skrek jag till, inte för smärtan utan för jag blev rädd. Det var faktiskt inte så farligt - som om han ritade symbolen med en bläckpenna. 30 minuter senare kom en glad Cornelia ut och mindre glad när hon insåg att hennes föräldrar skulle döda henne...
Ja jag är myndig men jag bor under deras tak och "deras hus - deras regler" som de säger. No tattoos or piercings! Hehe.. oops.
(Den föreställer en tvilling-symbol från Grekland som jag och min tvillingsyster fick i present när vi var små bebisar av våra föräldrar)

xxx
cornelia