När jag var ca 3 år gammal fick min ena bror en plasthand av våra farföräldrar som han stänkte fejkblod på så det såg ut som en avhuggen hand. Denna hand har följt mig sen jag var liten och i dagens läge vet jag faktiskt inte vad det var med handen som jag var rädd för men något var det.
Min syster kom på idén att hota mig med den ifall hon inte fick som hon ville i vissa lägen. Det räckte med att hon bokstaverade Blondhanden så gjorde jag allt hon sa åt mig. Det var att leka med makt, som jag inte anklagar henne eftersom det ligger i människans natur att använda emot varandra.
Det var nästan löjligt så rädd jag var för denna plastbit och i flera år försökte Anki vänja mig vid den
- Det är bara en bit plast, inget att vara rädd för. Det är en färgadplastbit med låtsas blod på. Sluta larva dig.
Detta "larv" följde mig fram till jag var 12 år. Natten före julafton gick jag upp med ett litet ljus och tassade mig ljudlöst fram till den stora garderoben i hallen där jag visste att blodhanden låg. Fick konka en stol från köket eftersom jag inte nådde upp till den översta hyllan. Lyste med ljuset och när jag såg hudfärger och den röda färgen kastade jag mitt örngott jag tagit av från min kudde och klättrade ner med knytet i famnen.
Jag var så rädd för denna hand att jag skakade av att bara titta eller röra den. Sanslöst.
I dagens läge är jag 19 år och för första gången på sju år såg jag en plasthand med blod på i förra veckan. Jag blev först stum och började darra i benen eftersom det har skapat så stort minne. Sen blev jag arg och ledsen eftersom personen som visade mig denna hand visste mycket väl om min svaghet. Det var min mamma som körde upp den i mitt ansikte när vi var på Vellinge Blomman på halloween utställning. Hur kunde hon? Ja hon kanske trodde att jag kommit över det men det var bara omänskligt gjort. Usch!
Så blev jag rädd? Njaaa det kom som en chock men jag är inte rädd för dem längre. Thank God.
xxx
cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar